Novell – Sjukhusvistelsen

Kille, Blöjbärande, Kontrollifråntagande, Sängvätning, Kille i baby-/undergiven roll, Skam

Sedan några år tillbaka har min fru vetat om att jag tycker om att bära blöjor och visst har det ibland hänt olyckor när man varit sjuk osv. men aldrig bara sådär utan att jag har velat att det skulle hända. Ja det skulle vara en gång då jag vaknade och upptäckte att jag faktiskt hade kissat på mig, men det var ganska länge sedan.

Den här berättelsen ska handla om den vistelse på sjukhuset som jag var tvungen att göra.

För ungefär ett halvår sedan anmälde jag mig frivilligt till att bli donator för en nära anhörig. Efter ett par månader kom den första kallelsen för provtagning och det var bara att be ge sig till sjukhuset och ta proverna. Det var inget konstigt utan det var bara vanligt blodprov, någonstans måste man ju börja. Nästa kallese kom efter ytterligare några månader och sedan var hela cirkusen i full gång. Provtagningarna avlöstes av enklare röntgen och ultraljudsundersökningar. Den värsta undersökningen var väl en av ultraljudsundersökningarna då man inte hade fått vara på toaletten sedan åtta timmar tidigare och innan undersökningen skulle man också ha druckit en liter vatten under en timme.

Innan jag kastede mig upp på cykeln och åkte iväg till undersökningen bestämde jag mig för att sätta på mig en enklare blöja utifall att det skulle hända en olycka. Undersökningen skulle ju trots allt handla om att läkaren skulle trycka mig på magen och strax över urinblåsan och då vet man ju vad som kan hända. Man vill ju trots allt inte riskera att kläderna skulle bli våta så det var nog bäst att sätta på sig blöjan innan avfärd. Så långt allt väl och jag skyndade mig iväg.

Under min resa till sjukhuset funderade jag på lite ditt och datt men inte på vad som kunde hända. Väl framme och just som jag skulle öppan dörren och gå in i undersökningsrummet kom jag ihåg blöjan.
Vad skulle läkaren tänka om han upptäckte den, och skulle han säga något, tänkte jag oroligt för mig själv.
Efter ett litet tag så öppnades dörren igen och in klev en man i medelåldern i vit rock. Han tog några snabba steg mot mig och räckte fram handen.
- Robert, sa han.
- Nils, svarade jag.
- Du får ta av dig på överkroppen och lägga dig på britsen.
Jag gjorde som han sa och när jag låg där så försökte jag få byxorna att dölja det jag hade under för att han inte skulle upptäcka något. Rätt som det var sprutade han ut gelén och det blev kladdigt.
- Då kan vi börja då, sa Robert.
Efter ett tag så var vi klara och jag hann tänka många gånger att ha inte skulle trycka så hårt för man visste aldrig vad som kunde hända. Det kunde ju bli ganska vått av misstag.
- Jag tycker att det ser bra ut och om alla de andra testerna ser bra ut kommer det att bli donation för din del.
- Det låter ju bra, sa jag.
- Lycka till, sa Robert och gick.
Det var bara att klä på sig igen och allt hade ju gått bra. Vad skulle jag egentligen oroa mig för.

Dagarna efter blev jag kallad till samtal med min läkare och det hela skulle handla om min inställning till donation och hon ville även få ett klargörande att det var av fri vilja som jag skulle donera. Det var ju egentligen inte mycket att tala om men det skulle senare provtagning bli.

Veckorna gick efter mitt samtal med läkaren där vi kom överrens om att fortsätta undersökningarna och gå vidare i utredningen som donator. Men så en dag kom brevet jag väntade på, kallelsen till den största undersökningen.
Denna provtagningen krävde viss sjukhusvistelse det var inte mycket jag kunde göra utan det var bara att invänta dagen D.

Dagen D närmade sig och jag satte mig ned och läste kallelsen ännu en gÃ¥ng. Jag kom ihÃ¥g att det stod nÃ¥got om förberedelser inför undersökningen. Jag läste mycket noga för att inte missa nÃ¥got och där stod det “bÃ¥da ljumskarna ska rakas”. Självklart, tänkte jag stilla för mig själv. Med tanke pÃ¥ att de ska gÃ¥ in i ljumsken för att göra undersökningen sÃ¥ kan man ju inte vara hÃ¥rig där.
Jag började packa allt jag behövde för några dagar på sjukhuset och sedan ställde jag mig i duschen för att raka det dom krävde. När jag var klar med det så duschade jag i övrigt och gjorde mig i ordning. Jag skulle ju trots allt snart åka iväg och vara borta några dagar.

Rätt som det var insåg jag att jag måste åka inom 15 minuter så nu var det bråttom. Jag skyndade mig att klä på mig jag greppade snabbt packningen och åkte iväg. Turen är att jag bor inte så långt ifrån sjukhuset så det går ganska snabbt att ta sig dit. Under min färd dit insåg jag att jag hade glömt något viktigt hemma, blöjorna, men nu var det försent.

10 minuter senare är jag uppe på avdelningen och jag går och anmäler mig så att de vet att jag har kommit.
- Hej, sa jag till några systrar som satt i kuren mitt i korridoren.
- Hej, svarade en av dem.
- Jag heter Nils och skulle läggas in idag.
- Vänta ett tag så ska jag se var du ska ligga någonstans.
- Visst, svarade jag.
Lena sprang snabbt iväg för att titta var min plats skulle vara och snabbt tillbaka igen.
- Du ska få ligga på F2, sa Lena.
Jag tänkte tyst för mig själv att det här kommer att bli bra. Det är ju en av de trevligaste sjuksköterskorna som jag har träffat. Jag har trots allt varit här tidigare så jag känner några av dem och de känner nog igen mig också.
Väl inne på rummet började jag att göra mig hemmastadd för de närmaste dygnen och det dröjde inte lång tid inna det var fika, så det var bara att gå och hämta.
Under mitt fika kom läkaren in och tittade till mig och han sa att han ville prata med mig.
- Det går väl bra, svarade jag.
- Jag kan komma tillbaka lite senare om du vill fika klart.
- Det behövs inte, vi kan prata redan nu.
Det var nu som jag hade möjlighet att ställa frågor och han passade även på att undersöka mig så att de vet att jag mår bra. Jag fick även lite information om undersökningen som skulle ske dagen efter och hur det skulle gå till. När hans information var slut frågade han:
- Har du några frågor?
- Inte just nu. Jag fick ju reda på ganska mycket och jag känner mig lugn inför imorgon, sa jag.
- Det låter bra. Om du har några frågor senare är det bara säga till.
- Ja visst.
- Då så. Lycka till imorgon så ses vi efter undersökningen.
- Tack, svarade jag.
Jag återgick till mitt fika och nu var teet lagom varmt att dricka. Timmarna gick lungt förbi och det hände inte mycket. Det blev både middag och fika igen och när lamporna släktes så kände jag lugnet och det dröjde inte länge innan jag somnade.

Timmarna flöt stilla förbi och där låg jag oskyldigt i min säng och sov. Rätt som det var vaknade jag till med ett ryck och jag kände hur jag frös. Snabbt greppade jag tag om filten och såg till att ingenting av mig, ja förutom huvudet stack utanför.Man vill ju inte direkt fysa när man sover. Det var då jag insåg vad som hade hänt.
Jag kände efter en extra gång. Jo det var sant, sängen var verkligen blöt och jag kunde inte låta bli att titta efter. Kunde inte tro mina ögon, sängen var dyngsur, vad skulle jag göra?

Där låg jag i min blöta säng och funderade på vad jag skulle göra nu. Jag hade ju inte kissat i sängen sedan jag var sex år, det var ju trots allt 24 år sedan det hände sist. Jag tittade mig ängsligt runt i rummet för att se om någon av de tre andra hade märkt något, men de hade de inte. De sov som bara den och rörde sig inte alls. Tankarna flög igenom huvudet om vad jag nu skulle göra. Skulle jag sova vidare som om inget hade hänt och göra något åt det i morgon eller skulle jag redan nu ringa efter sköterskan så att de fick komma och byta i sängen? Som jag kände just nu var det bästa och minst pinsamma att bara sova vidare men vad skulle då hända när sköterskan kommer för att ta blodtrycket vid väckningen? Det skulle nog bli ganska pinsamt när de upptäcker först på morgonen att jag har kissat i sängen och då skulle ju även de andra märka det. För det andra skulle det nog bli ganska kallt och otrevligt att sova i sängen så det fanns nog bara ett alternativ att välja, ringa på sköterskan trots att klocka var två på natten.
Det var bara att ringa på sköterskan och berätta vad som hade hänt men nog kändes det ganska pinsamt redan nu men då var det ju bara en som visste om det. Jag sträckte mig efter knappen till ringklockan. Strax innan jag skulle trycka hejdade jag mig och tvekade. Jag började fundera igen men kom fram till samma beslut så nu tryckte jag på knappen.
Det tog inte lång stund innan sköterskan kom och jag såg på henne att hon undrade vem som tryckte på knappen. Jag sa lite försynt och tyst, för att inte väcka de andra, att det var jag. Hon kom fram tillmig och sa:
- Vad är det.
- Jo, sa jag. Det har hänt en liten olycka i sängen. Tårarna var nära att komma men jag lyckades med nöd och näppe att hålla dem tillbaka.
- Vad är det som har hänt, frågade Stina.
- Det är något som inte har hänt på många år, och det är att jag tror att jag har kissat i sängen.
Nu kunde jag inte längre hålla tårarna borta utan de rann ned för min kind och jag snyftade lite försiktigt.
- Men inte ska du gråta. Om du går in och tvättar av dig så hämtar jag en torr skjorta och bäddar rent under tiden.
- Det var snällt, snyftade jag fram.
Jag tog fram handduken och smög in på toaletten där det även fanns en dusch. Nu fanns inte toaletten i samma rum som sängarna utan man var tvungen att gå ut genom rumsdörren och runt hörnet in på toaletten som fanns i precis intill rummet ute i korridoren. Jag tog av mig de blöta kläderna och vred försiktigt på kranen och började tvätta av mig. Under tiden bäddade Stina om i sängen så det skulle bli rent och torrt.
12 och en halv minut senare var jag klar och Stina hade inte kommit med den rena skjortan ännu. Jag öppnade dörren försiktigt för att se om hon hade lagt den på en stol utanför men där fanns det ingen och korridoren var tom.
Om jag skyndar mig in i rummet så hinner nog ingen se mig och jag kan smyga ned i sängen utan att någon märker något.
Sagt och gjort. Jag öppnade dörren mer och skyndade mig in till sängen. Ingen märkte något och efter ett tag kom Stina tillbaka igen för att se hur det hade gått.
- Jag ser att du är klar, sa Stina.
- Ja och det var skönt att få krypa ner i en varm säng igen. Men vet du vad Stina, du glömde att hämta en skjorta åt mig.
- Javisst ja, jag ska hämta en åt dig på en gång.
Snart kom Stina tillbaka med en tröja istället.
- Vi hade inga skjortor kvar men jag hoppas att det går lika bra med en tröja istället. Vi ska ordna en skjorta åt dig imorgon för den behöver du när du ska undersökas.
- Det går bra sa jag.
Strax efter att Stina hade kommit i i rummet så kom även Maria in med något i handen.
- Innan du sätter på dig tröjan så får du sätta på dig den här, sa Maria.
- Vad är det, frågade jag.
- Vi vill inte har fler olyckor i sängen i natt för vi har ganska mycket att göra just nu så du får sätta på dig en blöja.
- Aldrig i livet, svarade jag.
- Det är ju för ditt eget bästa och då slipper du att vakna i en blöt säng igen.
- Den tänker jag då inte sätta på mig för jag kommer inte kissa i sängen igen.
- Då får du hjälpa till här Stina. Vi får sätta på Nils blöjan och det är ju för hans eget bästa.
Jag insåg att det var ganska lönlöst att streta emot om jag skulle få sova något mer den natten. Visst var det för mitt eget bästa men jag kunde ju knappast erkänna att jag tyckte om att ha blöja på mig. Det här passade mig ganska bra trots allt. Stina och Maria hjälptes åt att sätta på mig blöjan.
- Se, det är väl inte så farligt? Sa Stina.
- Kanske inte men inte ska jag ha blöja på mig som en annan bebis för jag är ju stor nu.
- Men se det inte så. Det är ganska många som har blöja på sig när de är på sjukhus. Det är inte alltid man kan hjälpa att man måste ha det ibland.
Stina och jag pratade och efter ett tag kändes ddet bättre. Jag hade lugnat ner mig och jag kunde nu somna. Under vår pratstunde hade jag hunnit bli ganska trött igen så det passade ganska bra att få sova igen.

Natten flöt på i sakta mak.
- God morgon, hörde jag en ljuv stämma säga och det var Stina som kom och väckte mig.
- Det är dags att vakna. Hur känns det nu då?
Jag kände mig ganska yrvaken och hade glömt bort nattens händelse. Stina kollade blodtrycket, tempen och pulsen och hon tyckte att det såg mycket bra ut. Rätt som det var lyfte Stina på täcket för att se hur det var med blöjan som jag helt hade glömt bort.
- Ja ha Nils, sa hon. Högt och tydligt sa hon, jag tror bestämt att du behöver byta blöja.
Jag kände riktigt hur rödfärgen steg i ansiktet på mig och hur blickarna riktades mot mig. Av samtalen med de andra från dagen innan visste jag att var äldst i rummet bland patienserna förutom han som låg mitt emot mig. Han var åtta år äldre så han var nästan lika gammal som jag. Trots detta så kändes det ganska pinsamt med tanke på vad jag hade observerat dagen innan. Ingen av de andra använde blöja så nu var jag ensam. Just nu hade jag känslan av att jag var 90 år gammal om jag skulle gämföra mig med de andra patienserna.
- Om du ligger kvar ett tag så kommer jag snart tilbaka igen, sa Stina.
- Jag kan väl inte göra så mycket mer, sa jag.
Där låg jag och väntade på att Stina skulle komma tillbaka så att jag kunde få ta av mig den blöta blöja och det kändes som en hel evighet innan Stina kom tillbaka. Det kändes som om de andra inte kunde sluta titta på mig och jag kunde inte titta på dem.
Men så äntligen kom Stina tillbaka igen.
- Så där ja. Då kan vi byta blöja på dig, sa hon.
- Men räcker det inte att jag tar av mig den här och tvättar mig, sa jag.
- Nej det gör det inte, sa Stina.
- Det är så att innan undersökningen så ska du få ett lugnande piller så att du kan slappna av och då kan jag garantera dig att det är bra att ha blöja på sig. Efter undersökningen får du ju inte kliva upp på flera timmar, inte ens för toabesök.
- Jo, men det känns ganska dumt att ha blöja på sig i min ålder.
- Det gör inget och du kommer att märka lite senare att det har sina fördelar.
Motvilligt gick jag med på det och Stina gick och hämtade allt som behövdes för att byta blöja och tvätta mig ren. Hon tog även med lite extra så att hon kunde raka mina ljumskar lite bättre än vad jag hade gjort dagen innan när jag hade bråttom. Stina kom strax tillbaka och började genast att göra mig i ordning.
- Vi får skynda oss för du ska ju snart iväg på undersökningen.
Innan Stina satte på mig en torr blöja så passade hon på att stoppa in ett lugnande piller i anus på mig.
- Så där ja, då är du strax klar. Jag ska bara sätta på dig blöja så är du redo igen.
- Om 20 minuter så kommer jag tillbaka igen och då ska vi köra iväg dig på undersökningen.
- Det blir bra, sa jag och tack ska du ha för att du hjälpte mig.
- Det var så lite så och det är ju mitt jobb, svarade Stina.
Där låg jag i min säng och väntade och det mesta kändes ganska bra.

20 minuter senare kom Stina tillbaka.
- Så där Nils, nu bär det av.
Jag vaknade till då jag hade hunnit somna igen.
Jag åkte iväg till undersökningen och ungefär en timme senare var jag tillbaka igen. Jag kom inte ihåg så mycket av undersökningen i sig men jag vet att läkarna tycket att allt bara såg bra ut. Stina och Maria hade hämtat mig från undersökningen och kört mig tillbaka igen. När vi var åter så stannade vi till och pratade med Katarina och Charlotte som skulle ta hand om mig fram till eftermiddagen. Stina berättade att de även måste titta om jag hade kissat på mig då jag har blöja på mig och nu visste nästan alla sköterskor om att jag hade blöja på mig. Den största förödmjukelsen var för min del att de pratade om det när jag var i närheten men vad kunde jag göra. Just nu tänkte jag väl inte mer på det då jag hade fått ett kraftigt lugnande medel.
Efter samtalet kördes jag in till min plats på F2 igen och de andra började att ställa massor av frågor till mig. Medan jag hade varit borta så hade det kommit två nya patienser i rummet. De flesta frågorna handlade om undersökningen då de nya skulle göra samma undersökning som jag. En del frågor handlade om en del annat som intressen, privatlivet och mycket annat. Sedan hade vi även frågor som handlade om händelsen under natten men det var främst han som var kvar som ställde dessa frågorna men även de nya började fråga om det och jag svarade villigt på alla frågor då jag fortfarande pratade ganska mycket om allt utan att tänka på vad jag sa med tanke på lugnande medlet jag hade fått tidigare. Efter allt prat så kändes det inte så pinsamt utan mer naturligt att jag faktiskt använde blöja, i alla fall så länge jag var på sjukhuset.
Med gämna mellanrum kom Katarina och Charlotte och tittade till mig för att kontrollera hur jag mådde men också se att jag inte hade börjat blöda. Förutom det som de brukade kontrollera på alla andra patienser som genomgott samma undersökning som jag så kontrollerade de även om jag hade kissat på mig och och behövde byta blöja.
De första timmarna kunde de bara konstatera att allt verkade bra men under den tredje timmen så var det dags.
- Ja allt ser fortfarande bra ut men vi behöver nog byta blöja på dig, sa Katarina. Jag ska bara hämta Charlotte först.
De kom tillbaka och drog för drapperiet och sedan lyfte de på täcket. Katarina gick för att hämta tvättutrustning medan Charlotte förberedde mig.
- Den här blöjan var då väl använd, sa Charlotte, tittade på mig och skrattade.
- Inte vet jag, jag har då inte märkt något, sa jag.
- Det är nog pillret som gör att du inte märker något. Charlotte log åter åt mig och sa att de skulle det ordna fort.
Det tog inte lång tid innan de var klara och lämnade mig med de andra i rummet.

Det var dags för middag och jag hade nyligen fått sätta mig upp och Katarina kom in med mat åt mig. Jag märkte ganska snart att jag inte riktigt hade kontroll ännu på min kropp så ganska snart kladdade jag ned mig och fick ringa på sköterskorna.
- Är det du Nils som ringde, fråga Charlotte.
- Ja det var det. Jag har lyckats kladda ner mig, sa jag.
- Vänta lite så ska jag hjälpa dig. Charlotte hämtade en haklapp och satte fast den.
Jag såg att de andra i salen tittade på mig och skrattade lite, men jag bara njöt. Kunde man ha det bättre än vad jag hade det just nu? Det tror jag inte.
När middagen var över och alla brickor var borta så fortsatte vi att pratas vid.
- Jag tror att vi har fått oss en liten bebis i salen, sa en av de nya patienserna som heter Stig.
- Ja, det tror jag också, sa Karl som också var ny.
- Det är då bara tillfälligt, svarade Sture som var den som hade legat längst i rummet.
- En sak kan jag då säga er, det är ganska trevligt att bli så omhändertagen för det blir man inte ofta kan jag säga er, sa jag. Även om det är så att det kan vara ganska förnedrande att inte kunna klara sig själv så får man göra det till vad det är. Trots allt så känns det ganska bra i alla fall.
Samtalen fortsatte och allt kändes ganska naturligt och bra trots allt. Natten blev som den första men sängen var torr men inte blöjan.

Dagen där på var det dags för mig att åka hem igen och jag ville passa på att ta farväl av Stina innan jag skulle hem.
- Då var det dags för mig att åka hem.
- Det var trevligt att ha dig här och att jag fick ta hand om dig, sa Stina.
- Jag skulle vilja säga det samma men för min del var det trevligt att bli omhändertagen så väl.
- Skulle vi inte kunna träffas nästa vecka över en kopp te och prata lite när jag slutar?
- Det skulle vi kunna göra. Jag hör av mig nästa vecka.
- Ja gör det. Det skulle vara trevligt, svarade Stina.
- Ha det bra till dess.
- Det samma.
- Hej då, sa vi nästan samtidigt.

Veckan där på åkte jag upp till avdelningen för att träffa Stina och vi gick och tog oss en kopp te och pratade. Idag träffas vi regelbundet och Stina tar hand om mig så bra, precis som en liten bebis.

_______________________________________________________________________

Sorry, there are no polls available at the moment.